Om Vidja

Vidja – Från stadgehemman till fritidshusområde – en historik

Förord
Att Vidjas historia sträcker sig så långt tillbaka i tiden råder det ingen tvekan om. Detta kan man lätt konstatera bara genom att bestiga Skansberget i områdets utkant. Där, med storslagen utsikt över Orlångslandskapet, ligger nämligen resterna av en fornborg som antas vara uppförd någon gång under järnåldern.

Tyvärr vet man inte mycket om Vidja under forntiden, annat är att det sannolikt var bebott, jag har därför valt att börja min historik över området på 1500-talet då Vidja först dyker upp i jordeböcker och ägarlängder.
Vidja kommer till

Huddinge bestod ända fram till och med 1600-talet av små byar innefattande två till fem gårdar omgivna av öppna gärden i vilka alla gårdar var delägare. Gärdena var indelade i tegar men hade endast ett gemensamt stängsel utåt. Den invecklade ägoindelningen gjorde byarna permanenta och nykomlingar fick odla upp ny mark utanför befintlig bebyggelse. Nybyggen under 1500-talet uppstod således i engångsform.

Ett exempel på detta var gården Viddja som under 1500-talet upptogs som ett stadgehemman om fyra öresland, en tidigare beteckning för ett halvt mantal vilket var ett mått på skatteförmåga, ett besuttenhetsmått där ett mantal betecknar en fullsutten gård, d v s en gård som kan försörja en hel bondfamilj med tjänstefolk och betala skatt därefter. Med stadgehemman avsågs en överenskommelse med kronan, stadga, hade nyttjanderätt till jorden och betalade avtalad skatt.

Vidjas förste namngivne brukare var Mongs Hålwedsson i Wydia som i jordeboken omnämndes 1540. Åren 1544 och 1548 nämnes brukaren Päder i Wydia. I boken Säterier och gårdar i Huddinge socken finns en samman-ställning av 1565-1608 års tiondelängder. År 1565 nämns Ereck, 1572: Eric, 1576: Eric Persson, 1580: Erich samt 1608: M. Antonius, samtliga som åbor på Widia eller Wedia. Åbo avser vanligen bonde som betalar arrende till kronan, men då Vidja 1612 fortfarande antecknas som ett stadgehemman, nu till ett mantals storlek, får antas att termen kan användas även för stadge-bönder.

Den M. Antonius som omnämns i 1608 års tionde var Mäster Antonius Groot, Karl IX: s och Gustav II Adolfs myntmästare och hovguldsmed. Denna belönades för sina tjänster genom att kronan 1612 förlänade honom två hemman i Balingsta jämte Widhie torp, han hade då sex år tidigare förlänats Balingstas tredje hemman och ytterligare ett antal år haft skatterätten till ett hemman i Balingsta samt Vidja, därav omnämnandet i tiondelängden 1608. Groot hade för sina hemman samma villkor och friheter som adeln och behövde inte betala någon skatt till kronan.
Vidja under Balingsta

Groot avled 1614 och i slutet av 1630-talet överfördes Vidja och de tre hemmanen i Balingsta genom tvångsinlösen från Groots arvingar till riksrådet Johan Adler Salvius. Detta innebar att de olika hemmanen sammanfördes till en brukningsdel och att Vidja i närmare tre hundra år framåt kom att lyda under Balingsta.

Johan Adler Salvius var av låg härkomst, men lyckades med hjälp av ett rikt giftermål, höga beskyddare och inte minst sin egen duglighet arbeta sig upp. Han tjänstgjorde bl a som diplomat i Tyskland under trettioåriga kriget och vann både Gustav II Adolfs och Kristinas gillande, så till den grad att han 1629 blev adkad. Han belönades också på sedvanligt vis med stora jorddonationer i både Sverige och Finland. Vid Adler Salvius död 1652 övergick egendomarna till änkan Margareta Persdotter och, eftersom de inte hade några gemensamma barn, sedan vidare till hennes dotterdotter i första äktenskapet och dotterdotterns man, Gert Renskiöld. Efter Gert Renskiöld död 1658 övertogs egendomarna av hans som hovrådet och statsministern Johan Adolf Rehnsköld. En man som Riksrådet Gustaf Bonde i sina memoarer har beskrivit som en okunnig, dum och högfärdig tysk, som har stor del i suveränitetens införande. Han var chef för kongl. kansliet under skånska kriget 1679 men tvär och ovettig mot alla varför hans död blev ett glädjeämne för alla. Efter Johan Adolf Rehnskölds död 1681 erhöll änkan, Anna Cronström, Balingsta som änkesäte.

I slutet av 1600-talet reducerades Balingstas tre hemman inklusive Vidja till kronan och anslogs till rusthemman för Südermanna Lands cavallerie. Detta innebar att räntan av hemmanen anslogs till att bekosta rusthållet för två ryttare vilka var placerade på torpen Sandgropen och Bialite. Enligt Nils Ivar Roslund – Huddinge kyrka och gårdar, 1932 – anslogs 1699 Balingsta även som bostad åt kavallerigeneralen Carl Gustaf Creuz, men enligt Lars Wikström –- Säterier och gårdar i Huddinge socken, 1986 – gällde reduktionen endast avkastningen från gårdarna då Anna Cronström i mantalslängden för år 1700 fortfarande tas upp som innehavare.

Efter Anna Cronströms död 1722 övertogs Balingsta av dottern Johanna Rehnskiöld, som sålde Balingsta nr 3 och 4 samt Vidja kronostadgehemman vidare till Johan Julius Vult. Vult var skyddsling till en släkting till Anna Cronström, den holteinska generalen Cronström. General Cronström hjälpte Vult inte bara till köpet av Balingsta utan även till platsen som sekreterare i generaltullarrendesocietet 1726, något som i förlängningen ledde till att Vult blev adlad till namnet von Steijern. Vult von Steijern kom att göra karriär inom kommerskollegiet, vara ledamot av inte mindre än 24 kungliga kommissioner, bidraga till järnkontorets bildande samt dessutom verka kommunalt och kyrkligt inom Maria församling.

Von Steijern kom att sluta som kommerseråd, titulär hovkansler och president i kammarrådet. Tyvärr gällde hans ekonomiska sinne endast arbetslivet och han lämnade vid sin död 1767 familjen, med änkan Beata Piper, en släkting till välgöraren Cronström, i mycket små omständigheter.

Två månader innan sin död hade Vult von Steijern sålt Balingsta säteri till majoren Anders Holger Rosencrantz. Egendomen visade sig dock snart vara kraftigt intecknad och köpet överlämnades till assesorn Nils Zellén, vars hustru hade stora inteckningar i egendomen. Zellén som blev hovrättsråd, ledamot av Högsta domstolen och till sist vice president i Svea hovrätt, adlades 1799 med namnet af Zellén. Samtidigt och med samma namn adlades förste sekreteraren i Krigsexpeditionen Johan Lychou, gift med en dotterdotter till Nils af Zelléns andra hustru Anna Maria Lund. Nils af Zellén avled på Balingsta 1806 och Johan af Zellén fick egendomen i sin ägo.

Sedan 1809 var Johan af Zellén landshövding och 1822 invaldes han i kyrkorådet. Där verkade han dock endast drygt ett år då han avled 1823. Vid hans död övergick Balingsta till hans änka Anna Charlotta Salonius, en kvinna som blev så fäst vid Balingsta att hon valde en plats för sitt sista vilorum vid Orlångens strand, där man än idag kan beskåda landshövdingskans grav. Graven togs ibruk 1846, två år efter hennes död då sonen Nils Willhelm af Zellén formellt tillträdde Balingsta. Nils Willhelm av Zellén blev emellertid 1857 tvungen att sälja till en grosshandlare Tydén som snart avled varefter hans hustru sålde säteriet vidare. Under af Zelléns tid på Balingsta antecknas som brukare på Vidja: 1815; Anders Matson, född i Hästhagen – torp under Ågesta, samt 1825; Nämdeman Jöns Jönsson. 1825 antecknas Vidja fortfarande som kronohemman, men säljs 1857 till skatte.

Den person som 1857 köpte Balingsta och Vidja var konsul Zacharias (eller Zeth) Michael Franzén, son till skalden och biskopen Frans Michael Franzén. Nästa ägare blir apotekare Johan Wilhelm Pripp, som låter sonen, agronom Carl W. Pripp sköta gården.

År 1897 antecknas Vidja som Balingstas största utgård. Rättare, och stattorpare, på Vidja utgård var August Österberg. Gubben Österberg var född i torpet Sandgropen i Balingsnäs och känd i hela Balingsta för sin skrockfullhet och tro på troll. I Nils Ivar Roslunds Huddinge kyrka och gårdar berättas om en skördedag på Balingsta där Österberg under rasten underhöll med vidskepliga historier. Österberg kom senare att bo på ett flertal av de till Balingsta hörande torpen och slutade som sadelmakare på Balingsta. Österbergs tretton barn bodde också de spridda över Balingstas torp.

Vidjas separation från Balingsta inträffade 1906 då apotekare Pripp sålde Vidja till häradshövdingen, senare kanslisekreteraren, Gustav Norström, även ägare till Trångsund, som i sin tur sålde Vidja vidare till den direktör som 1909 lät stycka Vidja.
Torpen i Vidja

I mantalsländen för år 1700 nämns i Vidja två torp, Långvik och Ringsättra, i jordeboken för 1787 nämns även Ängsvreten, som också kallas Nytorp. På 1827 års karta upptas Vidja, Ringsättra och Nytorpet som enda bebyggelse, medan man på 1860 års karta kan utläsa Vidja, Ringsättra och Långvik.
Ringättra

Ringsättra var bebott redan 1653 då en Pär står antecknad i skattelängden. Nästa omnämnande finns i husförhörsländen från 1689 då Bernt och Kristin bodde i torpet. År 1710 var torpet övergivet, något som var vanligt vid den tiden.

1737-1742 bodde Mats Matsson med hustru Anna Larsdotter i torpet. När de 1734 fick sitt första barn, sonen Lars, står i dopboken antecknat faddrar från omgivande torp och gårdar som Wydia och LångWyk, t o m Beata Piper från Balingsta var där.

År 1747 inhystes i torpet den avdankade ryttaren Jon Renbom, som mellan 1719-1747 varit en av rustryttarna som Balingsta bekostad och tilldelat bostad.

År 1889 beboddes torpet av August Österberg, som sedan kom att bli rättare på Vidja.

År 1903 flyttar August och Hilda Forsberg in i Ringsättra. Paret friköper torpet från Vidja 1910 då egendomen har styckats.
Långvik

Långvik nämns första gången i 1614 års mantalslängd. I jordeböckerna från denna tid fanns torpet dock inte med, antagligen för att det var så litet att det saknade jordetal

År 1653 nämns en Olof som brukare och 1689 Olof och Maria. I början på 1700-talet stod torpet tomt.

Under en lång tid, 1730-1781, bebos torpet av Pär Eliasson med hustru Valborg Eriksdotter. Nästa par i torpet är Jan Persson och Anna Persdotter, 1782-1815.

Från 1830-1870 bor i torpet Per Ersson, först som brukare och sedan som inhysing.

Då Vidja styckas avskiljs Långvik till ett eget hemman.
Ängsvreten eller Nytorp

Ängsvreten, eller Nytorp som torpet också kallas finns omnämnt i husförhörslängder mellan 1792 – 1836, under vilken tid det beboddes av fyra familjer. Det sista paret som brukade Ängsvreten var Anders Sahlqvist och Maja Abrahamsdotter. Vid Anders Sahlqvists död flyttade änkan och barnen till Balingsta och torpet revs.

Vidja styckas
Som tidigare nämnts kom Vidja år 1909 att styckas. Egendomen styckades i 36 delar, vilka bl a omfattade de fyra jordbruksegendomarna Stora Vidja, Vidja Norrgård (eller Lilla Vidja), Ringsättra och Långvik samt strandtomter med landstvätterier. Övriga fastigheter ämnades för småbruk för obemedlade, till vilka man kunde får förmånliga lån från egnahemsrörelsen.
Stora Vidja

I början på 1900-talet hade Stora Vidja ett antal ägare. Under första världskriget ägdes gården av patron David Karlsson, som också ägde torpet Långvik och Balingsta gård. År 1926 – 29 ägdes Stora Vidja av jägmästare Erik Lundh och 1929 köptes gården av agronom Lars Johan Lindwall, som 1939 sålde tolv fasigheter (Vidja 1:57), omfattande 96 hektar mark, vidare till AB Hem på landet. Byggplanen för dessa tomter fastslås 1944 och omfattar planer på en ny väg samt affärs- och hantverkslokaler. Varje tomt skulle tillåtas bebyggas med ett 150 m2 bostadshus och ett 40 m2 uthus. Enligt byggplanen avstyckades, under året 1945 – 56, 391 fastigheter.

Under trettio- och början på fyrtiotalet arrenderades gården av Harald och Karin Johansson. 1947 kom Ingvar och Aina Gustavsson, som kom att driva jordbruket fram till 1957, när området, efter en revidering i byggplanen, styckades upp i fritidstomter.

Bonden, som Ingvar brukar kallas, och hans fru, tillsammans med en anställd familj, startade jordbruket med sju draghästar, 20 mjölkkor, 15 ungdjur, en tjur och fyrtio värphöns. Dessutom en traktor, ett tröskverk och en mjölkmaskin. Den mjölk som inte togs till Ågesta för vidaretransport med mjölkbil såldes till sommargästerna. 1955 brann ladugården ner, kreaturen måste så småningom säljas och 1959 såldes sista hästen. 1963 upphörde arrendet.

Ingvar och hans hustru bor än idag inom forna Stora Vidja, dock inte i den gamla arrendatorsbostaden. På deras tomt kunde man bara för några år sedan se rester av traktorns gamla körbana upp till skullen över det gamla hönshuset.
Vidja Norrgård (Lilla Vidja)

Vidja Norrgård förvärvades 1918 av doktor Arvid Haeggström. Gården, som omfattade två hästar, fyra kor och en hönsfarm med omkring 800 höns, sköttes av Einar och Hilda Karlsson med familj, som bodde i den gamla utgården. 1929 köpte Dr. Haeggström Ringsättra som en utvidgning av gården och 1930 sålde han sex störrre fastigheter (Vidja 1:56) till AB Hem på landet. Dessa kom att ingå i samma byggplan som under Stora Vidja nämnda tomter.

1961 flyttade Ingvar Gustavsson med familj från Stora Vidja till den del av Vidja Norrgård so idag kallas Doktorsvillan, där de ett antal år drev åkeri. Idag innehas villan av en av Invars söner med familj.
Ringsättra
Ringsättra friköptes 1910 av August och Hilda Forsberg, som sju år tidigare flyttat in i torpet. August och Hilda hade två hästar och fyra till fem kor, men drev som sidonäring även ett så kallat lanstvätteri. 1921 sålde de gården till disponent Unge och flyttade till Lilla Mellansjö.

Disponent Unge sålde åtta år senare torpet vidare till Dr. Haeggström på Vidja Norrgård, som i torpet, med sin brors hjälp ämnar driva minkfarm.

1939 köptes torpet upp av AB Hem på landet och styckades i mindre tomter.
Långvik

1916 – 17 ägdes Långvik av Anders och Sofia Jonsson. Dessa drev ett jordbruk med två hästar och sju kor. Dessutom drev de ett tvätteri. 1917 flyttade familjen till Stuvsta.

Fjorton år och ett antal ägare senare såldes Långvik till lantmätare G. E. Hamilton, som 1934 lät avstycka ett antal tomter, där fastigheten med torpet och ladan blev en tomt för sig. Förste ägare till stamfastigheten var Dr. John Zetterqvist, därefter Signe och Gösta Edvare Milton samt Erik Fraim. Idag ägs Lånvik av Rolf och Inger Sporrong.
Axnäs

Axnäs var tillsammans med Ringsättra ett av de första småbuken som såldes efter ägostyckningen 1909. Axnäs köptes av Carl Wilhelm Carlsson och hans hustru Hulda, som var syster till Hilda på Ringsättra. Även på Axnäs drevs tvätteri.
Vidja blir fritidshusområde

1957 började AB Hem på landet sälja de 391 avstyckade fritidstomterna, efter en revidering av 1944 års byggplan, nu endast avsedda för småhusbebyggelse. 1968 inlöstes 68 av tomterna av AB Atomenergi, för att bilda en säkerhetszon kring Ågesta kraftverk som kom att läggas ned 1974. Försäljningen av nystyckade tomter i Vidja pågick till 1963.

1964 bildades Vidja Tomtägareförening som i några år körde på prov innan stadgarna antogs 1965. Ett av Tomtägareföreningens första åtaganden var att uppföra en dansbana på ängen vid Ringsättrabadet lagom till midsommar 1962. Åren innan dess hade man dansat på dansbanan i Orlångsvik. Den dansbanan är sedan länge riven men Dansbanevägen finns kvar som påminnelse.

1966 tog Tomtägareföreningen från AB Hem på landet över skötsel och underhåll av de 28 brunnar och pumpar som finns i området. Samma år bildades Vidja Vägförening vars ändamål är att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga om de vägar vilka förklarats vara föreningens, samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Vägföreingen har också hand om andra allmänna platser som förklarats vara föreningens.
Avslutning

För att komma tillbaka där jag började, nämligen i forntiden, vill jag slutligen nämna att namnet Vidja, som tvärtemot min stora övertygelse skall uttalas med kort i, kommer av ordet vidher som betyder ved, och har den ungefärliga betydelsen marken där man tar virke. Namnet antas syfta på de stora ekskogarna som fram till 1800-talets början fanns här. I samband med detta bukar nämnas att det i Vidja under ett och samma tillfälle, antagligen då träpatronen David Carlsson under första världskriget ägde både Vidja, Balingsta och Långvik, funnits inte mindre än tre sågar i bruk.
Källförteckning

R. Jonsson; Historik över Vidja, Vidja tomtägareförening, 1973
V. Kanterud; Torpare kring Orlången, Huddinge hembygdsförenings småskriftnr 1, 1987
B. Nordlöf; Johan Adler Salvius ägde halva Huddinge, artikel i Huddingehembygdsförenings årsskrift, 1979/1980
A. Nordenstam; Huddinge vägnamn, Huddinge kommun, 1980
N. I. Roslund; Huddinge kyrka och gårdar, 1932
I. Schnell; Södermanslands herrgårdar och slott, Södermanlands hembygds- och museiförbund, 1972
G. Selling; Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten, Bonniers, 1977
N, Seth-Stenung; Huddinge, en socken i storstadens skugga, Huddinge hembygdsförening, 1956
U. Sporrong; Kulturlandskap i Huddinge, Huddinge kommun, 1987
J. P. Strid; Ortnamnen i Huddinge, Huddinge kommun, 1981
I. Wikström; Säterier och gårdar i Huddinge socken, Huddinge kommun, 1986